urgeoverkill.net

Jag vet inte riktigt vad jag ska köpa till min kompis och han fyller snart år och detta har gjort att jag känner mig väldigt stressad. Visserligen så skulle jag ju bara kunna köpa ett presentkort eller något men det känns lite tråkigt. Jag vill ju köpa en bra present som jag känner mig nöjd med. Man kan ju inte komma på födelsedagsfesten med vad som helst för det är ju pinsamt att komma med en dålig födelsedagspresent tycker jag. Det är extra viktigt att jag köper en bra present till min kompis för det är en av mina bästa kompisar och hon köpte en jättefin present till mig när jag fyllde år. Jag kanske ska köpa några fina profilprodukter eller något för det tror jag att hon skulle uppskatta men man vet ju aldrig, det är svårt att köp presenter tycker jag och det har jag alltid tyckt.

Trender kommer och går. Ett tag så det ut som om alla unga tjejer ville förstora brösten (självklart var det ganska långt ifrån alla). Jag kommer ihåg en, som jag inte riktigt minns hur jag kände, som lyckades tjata sig till en bröstförstoring i present på sextonårsdagen av sina föräldrar. Det är lite märkligt, jag hade aldrig gått med på det och än mindre finansierat ingreppet om det var min dotter. Men det gjorde alltså de här föräldrarna. Nu var det här ganska länge sedan och det verkar i viss mån som om vindarna har vänt sedan dess. Idag tycker jag oftare man läser, i kvällstidningarna om man läser sådana, om någon känd kvinna som gjort en bröstförminskning istället. På det hela taget tycker jag nog att det är en sund utveckling. Alla måste ju inte se likadana ut. Eller hur, likriktning är så tråkigt. Alldeles oavsett om det gäller bröst, kläder eller vad som helst.

Säg inte att livet är tråkigt. Häromdagen när jag satt på bussen på väg hem efter, hm, en sak, blev det dramatik av högsta rang. Eller nu kanske det är jag som är lite väl ombonad och så. Inte tillräckligt härdad alltså. Jag menar inom vissa yrkesgrupper är man ju med om hel del grejer som jag skulle tycka var direkt obehagliga varje dag i princip. Hur som helst, efter ungefär tio minuters resa fick en rasade en förhållandevis ung man ihop på golvet och började rycka och skaka våldsamt. Ett epilepsianfall förmodligen. Men sådant är förstås svårt att avgöra. Läskigt var det hur som helst. Jag har sett folk drabbas av liknande saker på teve förut men det är långt ifrån samma sak. Det här var något helt annat. Själv, får jag erkänna, blev jag rätt handlingsförlamad. Som tur var fanns en läkare eller om hon nu var ambulanssjuksköterska på plats som satte igång och styrde upp situationen. Jag trodde hon skulle ge första hjälpen eller något man det behövdes tydligen. En riktig ambulans var däremot nödvändig. Den dök upp någon minut senare och hämtade epileptikern. Ja. Dramatiskt med mina mått mätt i varje fall.