Säg inte att livet är tråkigt. Häromdagen när jag satt på bussen på väg hem efter, hm, en sak, blev det dramatik av högsta rang. Eller nu kanske det är jag som är lite väl ombonad och så. Inte tillräckligt härdad alltså. Jag menar inom vissa yrkesgrupper är man ju med om hel del grejer som jag skulle tycka var direkt obehagliga varje dag i princip. Hur som helst, efter ungefär tio minuters resa fick en rasade en förhållandevis ung man ihop på golvet och började rycka och skaka våldsamt. Ett epilepsianfall förmodligen. Men sådant är förstås svårt att avgöra. Läskigt var det hur som helst. Jag har sett folk drabbas av liknande saker på teve förut men det är långt ifrån samma sak. Det här var något helt annat. Själv, får jag erkänna, blev jag rätt handlingsförlamad. Som tur var fanns en läkare eller om hon nu var ambulanssjuksköterska på plats som satte igång och styrde upp situationen. Jag trodde hon skulle ge första hjälpen eller något man det behövdes tydligen. En riktig ambulans var däremot nödvändig. Den dök upp någon minut senare och hämtade epileptikern. Ja. Dramatiskt med mina mått mätt i varje fall.